Bipolära barn

Tittar på "CBS 60 minutes" som idag handlar om en lavinartad ökning av antalet barn som diagnosticeras som bipolära (manodepressiva) i USA. På 70- och 80-talet var det här en okänd diagnos för barn, men nu får över en halv miljon barn den diagonsen per år. Anledningen? Jo, det finns viss forskning som visar att de som senare i livet utvecklar manodepressivitet uppvisar vissa symptom och beteenden som barn, bland dessa hyperaktivitet, raseriutbrott, sömnproblem mm. Skrämmande nog har ett stort antal barnspykiatriker tolkat (valt att tolka?) den här forskningen som att ALLA barn med dessa symptom är bipolära, därav det stora antalet fall. För att behandla detta sätter man nio gånger av tio in psykofarmaka, ibland upp till 12 olika sorter, till ett litet barn. Mediciner som inte är godkända för barn överhuvudtaget, ingen vet vad dom gör med en växande hjärna, men det slätas på något vis över med att man ju hjälper barnet och familjen. Förutom att man inte vet vad som händer med hjärnan så har många utav dessa mediciner svåra biverkningar, så svåra att barnen ibland inte överlever. Ett fall togs upp i programmet, där föräldrarna blivit stämda för mord sedan deras dotter avlidit i något som rubricerades som "överdos av mediciner". Föräldrarna säger att de litade på läkarna, och läkarna säger att de "bara ville hjälpa". Till vilket pris undrar jag?

Är det värt att droga ner miljontals barn (och eventuellt ge dom men för livet), bara för att fånga upp den där procenten som faktiskt utvecklar manodepressivitet senare i livet? Är det rimligt att tro att det skulle vara vanligare med manodepressivitet bland barn än bland vuxna (där det finns bättre diagnosticeringsverktyg)? Vad vinner man på att tolka forskningen på det här sättet? Vem hjälper man egentligen?