Kattägare

Jag har länge förundrats och förfärats över hur vissa männsikor ser på sina katter. Släpper ut dom hur som helst, ursäktar deras beteende med att "men det är naturligt för katter att..." (fyll i valfritt av "bajsa i grannens sandlåda/rabatter/uteplats", "kissa i/på grannens barnvagn, dynor, hundkoja", "springa ut i gatan så bilarna får tvärnita", "springa in i grannens hus" osv).

Nu senast så är det en av våra grannar som skaffat en kattunge åt sin 5-årige son, och vi gjorde tidigt klart för dom att det inte är bra om den kommer in på vår tomt eftersom vår hund äter katter (det gör hon inte, men hon jagar dom och jag är livrädd för att hon skulle springa ut i vägen och bli påkörd, och katten med för den delen). Föräldrarna nickade och hummade och såg lite bekymrade ut. Maken fortsatte med att berätta att katter faktiskt inte får springa lösa i tättbebyggtområde enligt lagen, men att det finns bra selar och löplinor man kan använda på sin egen tomt. Allt detta verkarde det som de tog till sig, men inte då! Bara några veckor senare börjar dom släppa ut katten vind för våg, och lilla kissen, som är en mycket sällskaplig katt, knallade rakt in i grannens hus där pappan har svår kattallergi. Han slängde helt sonika en hink vatten över katten, men det hjälpte föga. Redan nästa dag var katten tillbaka igen. Grannen kastade ännu en hink vatten på den, och gick sedan över till kattägarna och berättade (ganska upprört kan jag tänka mig) att deras katt gått in till honom två gånger och att han fått svåra besvär varje gång. Och svaret han fick? Jo, att det var "naturligt för katter att undersöka och upptäcka". Arrrrrrggghh! Sen dess har katten varit hos oss, och utanför på stora bussvägen ett flertal gånger. Varje gång har dottern fått gå tillbaka med katten och säga till sin kompis att det var tur att inte vår hund bet den... (Lågt jag vet, men lyssnar inte föräldrarna för man ta till de knep som finns till hands) Sen försvann katten (pojken var i upplösningstillstånd så klart), i fyra dygn var den borta innan den dök upp igen... på dagis! (Grannpojken går på samma dagis som min dotter.) Stor glädje så klart, men inte så stor förtjusning bland fröknarna eftersom de har allergiska barn även på dagis (och alla barnen ville ju klappa kissen så klart).

Min fråga nu är: Varför utsätter man sitt barn och sin katt för det här? För mig är det glasklart att den här katten inte kommer överleva länge till, inte som den beteer sig när den går över vägen t ex. Är det då viktigare att de "naturliga instinkterna" ska få sitt, än att katten och familjen mår bra?