Avgörande ögonblick

Idag var vi iväg till Apoteket en sväng, eller maken var på Apoteket, jag och lillfisen satt i bilen. Eftersom det är väldigt varmt här idag satt jag med bildörren öppen så att den nästan nuddade strecket till nästa parkeringsruta (tom). Bredvid den rutan finns det fyra tomma parkeringar till, så jag tänker inte så mycket mer på det. Helt plötsligt hör jag en bil som rusar motorn för att sen tvärnita. När jag vänder mig om ser jag en skitsur tant som fäktar och svär(?) och vill att jag ska stänga dörren, vilket jag naturligtvis gör. Hon parkerar, så nära linjen som det bara går, och kliver ur bilen med sin sura min. Jag hinner tänka "shit, hon kommer fortsätta skälla på mig nu, vilken kärring", för så såg hon ut. Men så får hon syn på lillfisen som ligger på rygg i mitt knä och snackar, och med ens ändras hela tanten. Från arg och på jakt efter blod till urskuldande, och hon säger något om att hon inte sett att jag hade en bebis i knät, att hon förstår att jag vill ha dörren öppen, men att hon gärna vill parkera i skuggan (vilken skugga? Hon fick typ 2 dm skugga på motorhuven...) eftersom hon hade matvaror i bilen.

I en sekund hade jag valet: Skulle jag snäsa något tillbaka, typ "har du matvarorna under motorhuven eller?", eller skulle jag vara trevlig trots att hon inte förtjänat det? Jag valde det senare och sa något i stil med att det kunde ju inte hon se att jag satt med en bebis. Och se, hela tanten såg alldeles lättad och glad ut, som att hon hade väntat sig en avhyvling av mig. (Genom sig själv känner man andra?) Undrar vad som hade hänt om jag valt det andra alternativet?