Så är det uppenbarligen, och det är inte det minsta roligt. Orkar man inte vara social faller man ur folks medvetande, det hjälps inte att man har "giltig frånvaro". Alla vänskap väntar tydligen inte och det gör mig ledsen.
Hoppas verkligen inte att maken lämnar mig nu, för oj vad ensam jag skulle bli då...
Upptakten till inlägget var att jag inte blev bjuden av mina vänner på en av mina vänners möhippa. Okej att jag förmodligen inte hade kunnat vara med ändå, men det beslutet hade jag åtminstonne velat haft möjligheten att ta... Sen att just ingen hört av sig, trots att de vet hur illa det var och hur jag mår nu, känns mer än bara lite ledsamt. MEN. Jag har bestämt mig för att inte deppa ihop över det, eftersom jag har flera underbara vänner här i cyberrymden (vissa av dom både här och IRL). Tack för att ni finns, allihopa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Trist! Det är ju när man mår dåligt man behöver sina vänner som mest!
Kram
Ja, Elin sa det bra. Hoppas vi mer ytliga vänner kan vara till något stöd i alla fall. Kram
Skit, helt enkelt.
Kram. Cybervännerna står vid din sida!
Folk kan verkligen vara för jäkliga, inte många vänner kvar jag heller...du får vara min vän om du vill *ler snällt*
Men tänk såhär vad är det för vänner egentligen som inte klarar av att stötta och finnas där när det behövs som bäst, det är inte en vän, en vän ringer upp och finns där om och om igen, eller är det en stalker..? Nåja men en vän klarar en kris, det var det jag ville säga!
och just det var inte ledsen för det var inte en riktig vän.
Kram Åsa
=(
Trist när det blir så :( Men som sagt, vi cybervänner finns här
Kram
Säger som de andra, verkligen trist men det är väl tyvärr så att det är när livet är hårt mot en som man märker vilka som är ens riktiga vänner.
Skickar många kramar till dig!!
Skicka en kommentar