Strålningen verkar ha fungerat bra, smärtan i ryggen är mycket bättre, men det blir ingen operation. Istället en kur med nya cellgifter, med elaka biverkningar. Metastaser i lungan som gjort att han varit tvungen att tappa ur 6 L vätska. Metastaser i levern trycker på mag-tarmsystemet och gör det svårt att äta.
Trots allt är han lika glad och sprallig som vanligt, i allafall utåt. Jag tänker mycket på vad han tänker, vad vem som helst tänker när man vet att man snart ska dö... Jag vet att vissa väljer att inte tänka på det, att bara köra på så länge det går liksom, och kanske är det det bästa sättet? Det finns ju inte direkt någon mening med att fylla sin sista tid med ångest och tunga tankar.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur hans unga, vältränade kropp äts upp av cancern. För nu är det inte tal om bot, nu är det bara livsförlängande behandling. Jag vet inte om jag gör rätt när jag berättar hur det ligger till för maken (vännen har inte själv sagt att han kommer dö, de pratar nog inte riktigt på det sättet tror jag), men jag gör det i allafall. "Ta vara på tiden som är kvar" säger jag till honom, och jag tror att han gör det, på sitt sätt och efter bästa förmåga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tufft, tufft, tufft :( Jag tror du gör rätt som säger som det är till maken, han har säkert förstått själv men det kan behövas att ngn annan nära vågar ta orden i munnen och säga det högt för att man ska kunna ta in och förstå... Stor kram!
Skicka en kommentar