Besviken på min familj

När min pappa dog var jag 23 år gammal, bodde hemifrån sedan några år och var mitt uppe i min utbildning. För mig var det inget som helst snack vad jag skulle göra när det ofattbara hände - jag släppte allt och flyttade hem för att vara med min familj, och för att kunna hjälpa och stötta min mamma (mina yngsta syskon var bara 10 och 12 år gamla). Okej, jag ska erkänna att det inte var helt osjälviskt eftersom jag behövde deras stöd också, men som äldsta barnet tog jag mycket av ansvaret där hemma den där kaotiska tiden. Efter det har jag alltid trott att min familj skulle finnas där om/när det behövdes, trott att jag kunde lita på min dom, att de alltid skulle finnas där när det behövdes på ett självklart sätt, precis som det är/var självklart för mig att alltid ställa upp för någon utav dom ifall det skulle behövas.

Så har det inte varit, nu när det verkligen behövts. Det har varit jätte svårt att få hjälp med de större barnen, okej, det första dagarna gick bra, men sen... Då blev det visst jobbigt, och det var viktigare med sömn, arbete och fester än att hjälpa oss. Jag fick vara ensam på sjukhuset på nätterna tidigt (för tidigt, och utan underbar nattpersonal som tog hand om Lilltjyven hade det inte gått), maken fick åka som en tetting fram och tillbaka och försöka räcka till för både oss på sjukhuset och de där hemma. Inte ens den där hemska kvällen efter imigran injektionen, när jag verkligen inte ville vara ensam, kunde någon av dom slita sig från sina viktiga liv. Och det gör ont, jätte ont, att inte ha högre prioritet än så.

Om jag faktiskt hade dött, hade de tagit ledigt då tro?

Vi skulle behöva hjälp nu med, vi går på knäna (jag förjämnan, maken till och från), men det känns inget roligt att fråga längre eftersom det bara blir "nej" till svar. Jag trodde att de kanske skulle erbjuda sig att hjälpa till, eller åtminstonne fråga hur det går, men inte då...

Besviken är bara förnamnet, jag trodde verkligen att vi hade lärt oss något om vad som är viktigt efter att pappa dog, men jag hade tydligen fel. Av allt som varit jobbigt under den här tiden efter förlossningen är faktiskt det här värst - känslan av att inte betyda mer för dom som betyder så mycket för mig.

Och det verkligt ironiska är att den som verkligen ställt upp och hjälpt oss är mitt ex, som först och främst svarade ett tveklöst ja när jag frågade om han kunde ta hand om hunden på obestämd tid (vi skaffade henne tillsammans). Sen när vi inte kunde ordna barnvakt så att maken kunde åka och lämna henne satte han sig i bilen och åkta ca 20 mil ToR för att hämtade henne, alldeles frivilligt och på eget initiativ.