Inte bara den högra trumhinnan, som läkaren såg var sprickfärdig, utan båda trumhinnorna sprack inatt på Prinsen. Nu rinner det vätska hela tiden och stackarn hör ännu sämre. Vi borde alltså ha åkt in på en gång, då kanske antibiotikan hade hunnit verka så pass att de inte spruckit...
Och det är förjävligt att man ska behöva känna sig som ruttna föräldrar bara för att sjukvården inte fungerar som den ska. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på hur ont han hade, i flera timmar, utan att vi kunde göra något. Min stackars lille Prins.
fredag, april 02, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Aj, aj, aj - stackars prinsen!
Är han inte kvalificerad för rör snart, stackarn? Även om han som Lilla kanske fortfarande får otit på otit så kommer han inte ha lika ont. Det var en jättevinst när hon inte hade ont och inte behövde vara ledsen.
Stackars Prinsen!!!
Fy vad hemskt, och särskilt som man vet hur ont det gör...
Kram till hela familjen!
Åsa
Skicka en kommentar