Har börjat drömma om Vovvan. Nästan varje natt. Jobbiga drömmar, där hon mår dåligt och inte kan gå, så där som det var på slutet. Varje gång vaknar jag med ögonen blöta av tårar och sorgen är precis lika stor som när hon dog.
Jag vet ju att det är vägen framåt, att det gör ont, men att det blir bättre. Och det får göra ont, det måste göra ont att komma tillrätta med sorgen och saknaden.
Men jag trivs inte att vara hundlös. Det är vansinnigt tomt och tråkigt utan en fyrfotad familjemedlem. Längtar till Dottern blir så stor att hon kan gå hem själv efter skolan. Först då kan vi börja tänka på hund igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar