Har suttit och tittat på när likbilarna lastat av kistor vid krematoriet idag. Allt för den goda sakens skull, men också för att det är nyttigt att bli påmind om sin egen dödlighet ibland.
Jag minns förresten efter att pappa dött, när jag mådde dåligt varje gång jag såg en grå Fonus-bil med neddragna gardiner (det betydde att de hade en kista i bagaget). För det var en sån som hämtade pappa och körde iväg med honom för alltid. Nu kändes det ingenting längre, ingenting alls. Avtrubbat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar