För två år sen låg vi inlagda på förlossningen, i "isoleringen" eftersom Prinsen hade kräkts natten innan. Vi hade sällskap av en barnmorskestudent från Väddö hela dagen, som underhöll oss med diverse historier från sina år som ambulanssköterska.
Så här dags hade de precis stängt av droppet efter en hel dag med pinvärkar (dock inte så jobbiga). Jag fick en och en halv värk efter att de hade tagit bort det - min kropp hade alltså inte alls fattat att den skulle föda barn.
Vad som hände dagen efter är en annan historia... Därför är den här delen av historien, den som ändå är helt normal, extra viktig att minnas på något vis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
...klart att den är viktig att minnas! Och grattis till Lilleman!
Har saknat dig med! :) Ska börja bli en mer flitig besökare på mina favoritbloggar igen nu, och inte bara sitta och uggla vid Facebook..;)
Skicka en kommentar