Tradera tokar

Jag är redo att lägga ner allt vad Tradera heter efter den senaste tidens fadäser, eller vad sägs om kläder som skulle vara i nyskick som är både trasiga och fläckiga, kläder i fel storlek och kläder som inte är av de utges för att vara. Värst är Reima Tec-overallen jag köpte till Prinsen som skulle vara i absolut nyskick, vilket den var utseendemässigt, men däremot läckte den som ett såll. Så har då inte de Reimaoveraller jag köpt nya betett sig.

Visst, det ordnar oftast upp sig, men det krävs en massa extra jobb och energi från min sida som jag inte riktigt har. Samtidigt vill jag inte skita i det - jag vill att man ska kunna lita på det man köper begagnat, att folk anstränger sig när de synar och beskriver plaggen de säljer.

Dessutom har jag heft en hel räcka konstiga köpare också, som inte vill betala det de har bjudit, som tycker portot är för dyrt och som, utan att säga något i förväg, skickar betalningen kontant (över 300 kr) i ett kuvert.

Undrar om det börjar bli kallt i skogen nu och det är därför alla trollen har smugit sig in på Tradera?

Förskolek(l)ass

Jag är faktiskt inte så förtjust i det här med förskoleklass, speciellt inte som det fungerar här. Jag tycker att de (= de vuxna) lägger ett alldeles för stort ansvar på barnen, speciellt nu i början när de kommer direkt från dagis så att säga. Ett exempel: I förra veckan var de ute och gick i skogen, det var soligt men hade regnat en hel del på natten så markerna var genomblöta. Dottern kom hem med genomblöta och leriga gympadojjor för ingen hade sagt att de skulle sätta på sig stövlar. Visst, någon gång ska de lära sig att ta ansvar för att de har kläder efter väder, men i allafall min sexåring tänker inte på att det kan vara blött i skogen när solen skiner så fint på skolgården...

Sen blir det ju inte bättre av att dottern är trött, så trött varje dag när hon kommer hem. Dels för att allt är nytt, vilket tar på krafterna innan man vant sig, men mest för att det är lite stökigt i klassrummet. Några elever låter och bråkar ofta, och med 1.25 personal på 17 barn är det nog svårt att hinna med att hålla ordning.

Ärligt tala förstår jag inte varför inte barnen kan få gå på dagis ett år till? Tids nog hinner de sitta i skolbänken i måååånga år ifall de vill det, varför inte få leka så länge som möjligt?

Framtiden

Idag är maken på intervju för ett nytt jobb - spännande, men också lite läskigt då det nya jobbet ligger betydligt längre hemifrån än det han har nu. (Är ju bortskämda med att ha nära till jobbet nu, vilket innebär att han kan "svänga hem" om det skulle vara något.) Nåja, bara de går med på att han är föräldraledig i vår, då jag fanimej ska bli klar med mitt eviga doktorerande, är det okej.

Kortison abstinens

Mådde väldigt konstigt igår; ostadig på alla sätt, ur gängorna, uppgiven, tröttare än vad jag brukar vara, otålig - ja, konstig helt enkelt. När jag gick och la mig kom jag på varför: Jag hade glömt att ta kortison i morse, och när man är en sån junkie som jag, har det stora effekter på det allmänna måendet.

Note to self: Kom ihåg att ta kortison, varje dag!

Jag är så nördig

För att knyta an till J's inlägg om sin make, ska jag berätta om när jag löser sudoku:
Jag ser det hela som ett geometriskt ekvationssystem där varje tom ruta är en obekant och de ifyllda rutorna är villkor för att kunna lösa ut just den obekanta. Samtidigt som jag löser själva sifferproblemet, ritar jag upp ekvationssystem i mitt huvud - hur nördigt är inte det, på en skala?!

Jag överlevde helgen

Det var jobbigt, ibland ville jag bara gråta eller försvinna, men det gick. Hjälpen var för det mesta bra och tillräcklig, även om det började jävligt jobbigt med att lillasysters (för mig och barnen) okända pojkvän "flyttat in"* hos dom den här veckan. Naturligtvis var båda grabbarna livrädda för honom, vilket inte precis underlättade för mig och migränen under timmarna på fredagen innan mamma kom hem från jobbet. (Alltså, det är absolut inget fel på pojkvännen, men i mitt tillstånd blir alla oväntade saker jätte jobbiga; jag fixar inte överraskningar, måste veta vad som ska hända så jag kan förbereda mig mentalt.) Dessutom var det lite jobbigt med amningen och nätterna; amningen eftersom pojkvännen blev så himla generad när jag halade fram brösten, (vilket jag i normala fall inte hade låtit påverka mig, men nu är det som sagt annorlunda) och nätterna för att jag kände att jag var tvungen att ta upp Lillfisen så fort han pep för att inte väcka någon (läs: pojkvännen).

Att komma hem var himelskt skönt, men också jobbigt eftersom de två största barnen saknat varandra så mycket att de var tvugna att slåss och maken, som hade kunnat sova ordentligt för en gångs skull, varit uppe halva natten och följdaktiligen var på skithumör precis som jag. Bara hunden och Lillfisen som uppförde sig som folk, och det vill inte säga lite när den ena är hund och den andre spädbarn!

Nu borde jag gå och sova, som de andra gör, men kändes så skönt att sitta här i min egen soffa, framför den varma kaminen i min ensamhet, att jag nog blir kvar ett litet tag till. Jag och min dator, vi har det bra här.

* Inte flyttat in flyttat in, mer kommit för att stanna på obestämd tid

Kräksjubileum

Så här dax för ett år sen hade jag precis börjat min kräksresa; en resa som skulle hålla i sig i 35 hela veckor och några dagar. Vi befann oss i bella Italia på en semester som inte skulle bli särskilt rolig för någon av oss. Jag låg mest i sängen och var ynklig, när jag inte kräktes förstås. Maken sprang mellan mig och barnen och försökte hålla koll på allt och alla samtidigt. Barnen undrade vad det var för fel på mamma eftersom de inte ens fick komma i närheten av mig...

När jag tänker tillbaka kan jag riktigt känna hur dåligt jag mådde, vilken oro jag kände för det som komma skulle. (Tur att jag inte visste då att jag hade goda skäl att oroa mig... då hade det nog inte blivit någon bebis.) Att jag kan tänka tillbaka och känna att jag faktiskt mådde sämre då, att det faktiskt var värre att vara gravid än att ha migrän, det känns i allafall lite bra. Det går åt rätt håll på något vis.

Och en sak är säker: Gravid ska jag aldrig bli igen och därmed inga fler kräksresor. Tre gånger är mer än nog.

(Hemresa från Italien är förövrigt bland det värsta jag någonsin gjort... Ska bespara er detaljerna, men vi åkte först bil på slingriga vägar, sen ett skakigt tåg och till sist ett bullrigt flygplan. Ni kan nog gissa resten.)

Samtal från Kvinnokliniken

Idag ringde en läkare från KK hit, en utav läkarna som var med och räddade mitt liv. Man kan säga att hade inte hon funnits där hade de med största sannolikhet varit tvungna att ta bort min livmoder (det var alltså hon som gjorde emboliseringen), och utgången hade varit mycket mer oviss för mig. Kort sagt; tack vare henne lever både jag och min livmoder.

Förutom det är hon ruskigt trevlig och väldigt mån om sina patienter (om mig i allafall). Var inne och hälsade på mig ett par gånger när jag låg inne, trots att hon inte jobbade just då o s v. Idag ville hon höra hur jag mådde och om jag ville träffa henne och prata igenom det som hänt. Det ville jag och vi kommer att ses om ett par veckor.

Jag har ju redan gått igenom förloppet med min andra läkare, men eftersom han inte var med känns det bra att få höra hennes version också.

I mitt stilla sinne undrar jag var alla de bra läkarna på KK var när jag var gravid?

Självstress

Jag stressar upp mig själv, över allt möjligt och omöjligt. Jag vet om det, men kan inte direkt göra något åt det. Det största orosmomentet just nu är att maken och dottern åker till Norrland i helgen medan jag och pojkarna ska vara hos min mamma. Kommer jag att fixa det? Kommer jag att få den hjälp jag behöver? (Min mamma har ju som bekant lite svårt att förlika sig med att jag är dålig, och inte blir det bättre när det drar ut på tiden så här.) Helst skulle jag vilja att de stannade hemma, men jag kan inte med det, eftersom jag vet att både dottern och farmorn skulle bli ruskigt besvikna om resan inte blir av.

Tänk så mycket lättare allt skulle vara om jag var frisk.

Dessutom missar jag min träning och avslappning i morgon, något jag verkligen skulle behövt när jag är så här stressad...

Nattmigrän

En ny och ovanligt dålig vana. Fördelen är att jag sällan behöver ta starka piller eftersom jag kan sova istället. Nackdelen är att jag inte sover så bra.

Rapport vardag nr 3:
Maken var tvungen att vara hemma fram till halv elva så att jag kunde sova bort migränen. Minus två timmar på flexen idag alltså...

Loggade läsare

Helt plötsligt blev jag så nyfiken på vilka som läser här, trots att jag förut sagt att jag faktiskt inte bryr mig om det, att jag skriver för min egen skull o s v. Vet inte vad som har ändrats, egentligen, men nu kändes det helt plötsligt som jag ville veta vilka ni osynliga läsare är. Får ser hur länge jag vill ha det kvar.

(Det här är anledningen till att bloggen är så ful just nu, för jag var tvungen att ändra på mallen för att kunna lägga till loggarna...)

Vad fult det blev här

... men det tycker jag å andra sidan är lite roligt, därför får det vara till jag orkar bråka med Blogger.

Första vardagen

Idag började maken jobba igen, visserligen inte heltid än, men det innebär ändå att jag från och med nu ska vara ensam hemma och ta hand om lillskrutten själv större delen av dagen.

Utvärdering av dag 1:
Mycket migrän, förkyld och kinkig bebis, väldigt trött mamma. Maken fick komma hem tidigare, redan första riktiga dagen på nya jobbet. Känns verkligen toppen.

Känner själv hur spänd jag är, både i käkar och axlar, vilket inte hjälper migränen direkt. Maken har lovat mig massage nu (på sjukgymnastiken finns ingen tid...), hoppas det hjälper lite i allafall.

En bra start på dagen

När nästan det första man gör på morgonen är att kliva i bajs, då vet man liksom hur resten av dagen kommer bli.

Ge tillbaka min bebis!

För det här surtrollet som flyttat in här orkar jag då rakt inte med. Omöjlig att både söva och amma, skriker och gnäller hela tiden, förutom när han tillslut slocknar av utmattning och sover ett par minuter. Finns det något som heter 4-månaderskris?

Simmat igen

Den här gången med träning. Hade ganska mycket migrän redan när jag kom dit, så alla "skump"-övningar gick bort direkt, men de lugnare kändes bra (mycket nacke och rygg). Avslappningen var skön idag med. Efteråt hade jag problem att se ett tag (vet inte om det var en konstig aura eller något annat), annars mådde jag OK. Nu är jag trött, fast på ett ganska skönt sätt.

Nästa vecka blir det nog två pass, ifall det går ihop sig med livet i övrigt.

Hej Förkylning!

Trodde ni att jag skulle klara mig undan? Självklart inte. Är man så nedsatt som jag är (tack vare kortisonet och migränen) vore det väl underligt om jag inte blev sjuk. Så nu sitter jag här med en sorts huvudvärk till - det är lite spännande att känna tre olika smärtor i huvudet på en gång faktiskt - för ni ska inte tro att migränen och spänningshuvudvärken tar semester bara för att det kommer in en vikarie. En sak är säker, jag bör nog inte sitta framför datorn i allafall. *borta*

Häcken full

Två sjuka små killar här hemma. Minimalt med sömn. Migrän på topp och trött make. Tack och lov att de blir ganska lugna av febern i allafall.

Vattenavslappning

Har glömt att skriva om hur det gick i fredags, har haft lite dålig blogglust efter det där med vännerna... Hur som helst, avslappningen var skön (låg och flöt som en säl i en halvtimme med släckta lampor och klassisk musik) och framförallt, jag fick inte mer migrän av det varma vattnet. Nästa vecka ska jag träna lugnt i en halvtimme och sen köra avslappningen igen. Hoppas på att de positiva effekterna kommer snabbt.

Är man sjuk räknas man inte

Så är det uppenbarligen, och det är inte det minsta roligt. Orkar man inte vara social faller man ur folks medvetande, det hjälps inte att man har "giltig frånvaro". Alla vänskap väntar tydligen inte och det gör mig ledsen.

Hoppas verkligen inte att maken lämnar mig nu, för oj vad ensam jag skulle bli då...

Upptakten till inlägget var att jag inte blev bjuden av mina vänner på en av mina vänners möhippa. Okej att jag förmodligen inte hade kunnat vara med ändå, men det beslutet hade jag åtminstonne velat haft möjligheten att ta... Sen att just ingen hört av sig, trots att de vet hur illa det var och hur jag mår nu, känns mer än bara lite ledsamt. MEN. Jag har bestämt mig för att inte deppa ihop över det, eftersom jag har flera underbara vänner här i cyberrymden (vissa av dom både här och IRL). Tack för att ni finns, allihopa.