Jag vet inte om det är något genetiskt, eller om det bara än en skillnad mellan mig och maken, men när det gäller att tyda och tolka vad barnen vill så befinner han sig på "en termin på Medborgarskolan"-nivån, medan jag har 180 högskolepoäng. Jag pratar om sånt som att höra skillnad på ett ledset skrik och ett sjukdomsskrik, att höra att barnet är på väg att kräkas innan det händer, att veta när det är läge att vara lite mjuk och när man kan stövla på som vanligt.
Vad tror ni, är det någon nedärvd kvinnlig egenskap eller är det bara nonsens?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
:D Samma här... Jag vet inte, lite av varje skulle jag tro med överhäng mot att det ligger i oss liiite mer kanske... Eller oxå är det bara bekvämlighet av dem för de vet att vi inte kan låta bli att "hjälpa till" många gånger...
Ligger i generna.
Eller så har de annat i huvudet bara. :D
Huvudet på spiken. Och varför är det bara jag som hittar "rätt famnläge" på Svante när han är som mest grinig!? Fast ärligt talat har S tagit honom ändå.
Skicka en kommentar