... och som jag har njutit. Visst, lite ensamt har det varit, och jag saknar min familj så klart, men samtidigt... Så lugnt och skönt och tyst det har varit. Ingen som följer med en in på toa, ingen som pratar med en så fort man försöker vila (dottern gör alltid det, precis när jag ska somna, slår aldrig fel), ingen som tycker att man låter sur/arg/irriterad så fort man öppnar munnen.
Jag har inte varit ensam hemma så här länge på nästan två år, och jag känner nu hur mycket det är värt för mig att få vara ensam. Mår mycket bättre än vad jag gjort på länge, känner mig starkare psykist och mer redo för det som ska komma. Hoppas att det fortsätter så här, nu när jag får vara ensam lite på dagarna också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Härligt! Det kanske var precis vad du behövde. Jag har bara varit ensam hemma några timmar sedan Loke föddes - aldrig över en natt eller så. En helg skulle jag gärna ta när Svante blir större.
Visst är det guld värt med ensamtid!!! Jag behöver oxå det, jag och min bok i luuugn och ro... Ny energi som kommer väl till pass varje dag :D
Skicka en kommentar