Utmaningen igår fick mig att börja tänka, inte bara på vad jag har gjort, men också på vad jag kommer göra. Det som är lite nedslående är att jag för tio år sen hade en mycket klarare bild av vad jag ville med mitt yrkesliv än vad jag har nu. Jag är ärligt talat skit rädd för att disputera, eftersom jag då inte har en aning om vad jag ska ta mig till. Att jag inte ska fortsätta inom forskningen är ganska tydligt, dels på grund av min familjesituation (för att komma någon vart krävs det nästan ett eller ett par år utomlands, och med tre barn känns det helt enkelt som en alldeles för stor grej), dels på grund av att jag har svårt att se att jag kommer hitta något som jag brinner tillräckligt starkt för, och dels för att det är väldigt svårt att få en forskningstjänst. Återstår du industrin, men som bekant går det inte precis strålande för biotekniken just nu (även om det är lite bättre än vad det varit), och finns det några jobb där som jag skulle gilla? (Naturligtvis omöjligt att veta innan man provat, men de ledigatjänster som jag sett har inte varit något som lockat.)
Så vad vill jag egentligen göra? Skriva vore kul, jobba med människor mer än vad jag göra nu och kan jag även utnyttja mina utbildningar vore ju det bra. Måste verkligen fundera på det här, så jag har någon sorts plan klar när jag börjar jobba på avhandlingen igen (när det nu blir? Önskar i höst, men det beror ju på hur det går med allt annat...).
Fler som känner sig vilsna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Nä, vilsen är jag nog inte. Läraryrket är toppen och fortfarande ganska nytt för mig (hann jobba fyra år). Men ibland, när jag läser UNT och ser platsannonser, blir jag sugen på att prova något annat. Bara för att. Dumt att slänga bort så många år och faktiskt en hygglig lön på något som jag vet att jag kommer tröttna på. För att vara lärare är verkligen roligt.
om, jag har fortfarande inte kommit på något än.
jag gick privat frisorskola i norge och när jag jobbade som det blev jag allergisk :(
Så nu står jag utan gymnasiet & utbildning.
Så det är ju ingen som vill ha en sån.
Men jag hoppas att arbetsförmedlingen/försäkringskassan ska kunna hjälpa mig att hitta ett jobb så jag kan börja lite försiktigt med att arbetsträna och kanske kan man få stanna kvar på detta jobb. så har jag räknat ut. men vad vill jag göra? det är en ständig fråga i min hjärna?!
Vill han bra lön, bra tider och bra kollegor.
Så du är inte ensam.
Vilsen...tja... Jag har ju aldrig riktig vetat vad jag vill jobba med...Har jobbat lite här och lite där. Vissa jobb roligare än andra..
Men visst börjar det kännas lite nu som att jag måste hitta nåt mer varaktigt..nu ska jag ju inte ha fler barn utan ska jobba 30 år framåt (Fy så deprimerande det kändes att skriva det där ;))
Hej igen.
Har en sak till dig i min blogg
Kram
Jadu, vilsenheten kan slå till nästan oavsett vad man har bestämt sig för (eller inte...). Själv känner jag mig ofta helt ställd - ska jag göra det jag gör i 30 år till!!!??? När jag var 24 var jag så säker på vad jag ville; akademisk karriär, forskarutbildning (bla bla bla). Nu sitter jag här. 36 år, disputerad, fast lektorat sedan fem år - jag borde verkligen inte gnälla. Men...i 30 år till? Det finns inga direkta karriärvägar, bortsett från titlar. Just för ögonblicket är det inget jätteproblem, men när jag funderar över arbetssituationen i längden...då vet jag inte vad jag vill.
Vilsen är bara förnamnet. Och lagom tills jag får ork att tänka på vad jag själv vill göra, så händer det något med barnen som kräver uppmärksamhet och då lägger jag allt som har med mig själv på hyllan...
Jag ska ge mitt jobb en sista chans (tror jag ;)) när allt kring Lilla har lugnat ner sig. Känns det fortfarande helt fel måste jag se till att komma på vad som kan kännas mer rätt...
Skicka en kommentar