Efter vännens begravning har jag funderat en del på vilka som skulle komma på min begravning. Vissa är ju givna, andra hoppas jag skulle komma, och några få önskar jag inte kommer. Egentligen dumt att ens fundera på det, eftersom jag varken kommer uppleva den eller påverka det. Fast det är inte riktigt sant, svärfar hade t ex bestämt att bara hans fru, barn med respektive och barnbarn fick komma på han begravning. Sen att svärmor inte kunde säga nej till sin svärmor och svägerska är ju en annan femma, så säker kan man ju aldrig vara.
Knäppa tankar kanske, men de förhindrar mig att tänka på andra, mycket jobbigare saker...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Inte så knäppa tankar. Hade liknande själv när min pappa begravdes, efter nästan tio års sjukdom. Efter tio år kan man lugnt säga att det inte fanns många vänner kvar - detta trots att min mor både är en väldigt social person och vid god hälsa. Det var bara en tapper liten skara av släktingar och två, ganska otippade, vänner som dök upp. Sorgligt. Det drabbade ju inte min far...men det kändes lite visset för oss som var där. Begravningar handlar ju trots allt ganska mycket om att finnas till för varandra.
Jag undrar inte så mycket om vem som kommer utan mer hur begravningen blir. Vad kommer de att säga, sjunga och kommer de att gråta. Knäppt, jag vet. :)
Jag har precis motsatta erfarenheter från min pappas begravning. Han dog väldigt oväntat, knall och fall. Det var väldigt många som kom, även några man helst hade sluppit... (det kändes bara falskt och fel att de var där) Har aldrig tänkt på hur en lång tids sjukdom kan spela in, men det påverkar förstås.
Sorgligt att din pappas (och mammas?) vänner försvann under hans sjukdomstid, för som du säger så behöver ju vi som blir kvar allt stöd man kan få.
Skicka en kommentar