En självmordsbenägen självskadande tonåring får kontakt med BUP. Det visar sig att hon är djupt deprimerad och medicin sätts in (ångestdämpande, sömnmedel och SSRI). Psykologerna betonar vikten av terapi, eftersom medicinerna bara är hjälpmedel för att komma ur det värsta. När flickan ber om hjälp med att hantera ångesten på annat sätt än att skära sig, svarar psykologerna att det inte finns några enkla sätt. När flickan säger att hon är ännu mer självmordsbenägen, svarar dom att hon ska bita ihop och kämpa på och vänta på att SSRI ska börja verka.
Jag är livrädd för att det här inte ska gå vägen. På riktigt. Jag känner hur hon glider ifrån mig mer och mer, att jag inte har samma kontakt som förut, att hon stänger mig ute. Har pratat med flickans pappa igen och även han är rädd och förbannad på hjälpen dom (inte) får.
Samtidigt säger psykologerna att hon ska vara i skolan, trots att det är en stor källa till ångesten och vägrar hjälpa till med kontakten med dom för att det ska gå enklare. Nu går hon som ett vandrande lik där varje dag, utan att någon ser henne eller pratar med henne. Hur någon människa, lärare eller elev, kan låta bli att se en flicka med blodiga bandage på armarna övergår mitt förstånd. Eller är folk så vansinnigt rädda för psykisk sjukdom fortfarande??
Får det verkligen vara så här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag är rädd för att Bup där liksom här, liksom på de flesta platser består av ett gäng inkompetenta Freudianer, med alldeles för mycket prestige och som inte har haft vett att göra upp med det gamla.
Tösen behöver HJÄLP nu. Inte imorgon, inte om en vecka. Att be ett redan deprimerat och suicidalt barn att bita ihop och vänta är ett hån. Och de borde skämmas!
Om man har en djup depression och sen ska tvingas må sämre (som de flesta gör) innan ssrin kickar in, MÅSTE man få hjälp. Det är avskyvärt, fruktansvärt och helt galet att hon inte får det. Det är mycket väl känt att ssri ÖKAR risken för suicid för barn/ungdomar och därför måste de följas upp mycket mycket noga!
Jag kan på ett sätt förstå deras tanke att hon ska vara i skolan (man ska hålla i vanliga rutiner för att inte bli sjukare i depressionen, göra saker man tycker var kul före för att försöka få hjärnan att hitta tillbaka till rätt "spår" etc) MEN. Det får inte ske till varje pris.
Det kanske är läge att sjukskriva tösen ett tag med förälder hemma? Och då ha fullt fokus på tösen och att mer eller mindre "tvinga" henne att göra sånt hon tyckte om förut.
Jag förstår pappans frustration och vet väl hur det är att kämpa för hjälp och inte få någon!
Så fruktansvärt, men ändå så verkar det likadant på fler ställen.
Jag kom i mitt jobb i kontakt med en ung man som sökt hjälp hos psykvård i förra veckan pga depression och suicidtankar. Till honom sa de att det inte var så farligt. Det hade varit skillnad om han haft en snara om halsen eller stått på spåren... Helt sjukt. Vore det inte bättre att hjälpa människor innan det går så långt?????
När det gäller skolan så är min erfarenhet ifrån vår skola att det är lättare att blunda. Inte fråga för då behöver man inte ta tag i problemet..... :(
Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för den här stackars tjejen. Tycker du gör ett otroligt jobb
Kram
Gud så fruktansvärt. När jag läser sånt där blir jag så ledsen...
Igen. Du gör det bra som försöker hjälpa!
Det ska defintivt inte få vara så där. Flickan borde väl vara inlagd? SSRI är hemska i början, om hon redan är självmordsbenägen borde de hålla koll på henne. Det är alldeles för tungt att lägga det ansvaret på föräldrarna.
Jag blir arg på psykvården när jag läser sånt här. Vill de inte att folk ska leva? Och så ett barn dessutom.
Och bita ihop, vad är det för trams? Det låter inte som om de har någon aning vad det betyder att vara deprimerad.
Skrämmande.
Jag har jobbat som sjuksköterska på psykakutavdelning och depressionsavdelning. För mig låter det som om pappan skulle ta henne till psykakuten direkt och berätta att hon har starka självmordstankar så hon blir inlaggd. Låter ju inte klokt som det är nu. Fy!
Usch och fy, jag blir illamående. Och inte alls förvånad.
Skicka en kommentar