Den senaste veckan har jag ignorerat det faktum att jag har ont i huvudet, och försökt leva som en vanlig människa: Varit ute med barnen, cyklat till affären med en av dom i släptåg, (försökt) gå på prommenad med hunden o s v. Tyvärr fungerar det inte att ignorera och det slutar med att jag mår sämre i huvudet efter att jag försökt mig på att leva lite. Känslan av att vara fången i mitt eget hem, och min egen kropp, växer, och jag längtar efter lugn och ro och smärtfrihet. Ofta tänker jag "nu är det bara X dagar kvar till Prinsen får gå på dagis igen och det blir lugnt här hemma", och det är inte roligt att känna så.
Vad gäller behandling o s v ligger det mer eller mindre på is fram till den 24 juli då jag ska till Neuromottagningen igen, och sen den 29 är det dax för nya sjukgymnasten. Det är föreslaget att jag ska bli inlaggd med någon sorts dropp i några dagar, men jag vet ju att jag kan bli bättre om jag bara får vila och avslappningsbehandling. Dessutom känns det lite krångligt och jobbigt att vara borta från Lillskrutten i flera dagar, dels med tanke på amningen och dels för att jag fortfarande tycker det är jobbigt att vara borta från honom. Vi får se vad Neuro säger helt enkelt. (Naturligtvis är det en ny läkare jag ska träffa den här gången, nummer fyra på Neuro, men det orkar jag inte göra något åt just nu i allafall...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ojoj så jobbigt det låter, kan du inte tillåta dig själv att inte orka nu och en tid framöver?
Jag vet ju på sätt och vis hur jobbigt det är, hur man pressar sig själv, bara vill vara normal och orka orka som vem som helst, det är en sjukdom som du kommer att bli frisk ifrån, men det tar tid, tid du kanske jag känner att du inte har råd med?
Jaja, vad innebär avslappningsbehandling då, är det hos sjukgymnasten?
Hoppas du tar det på rätt sätt. goda råd är skitjobbiga...måste få skriva en smiley här : -)
Stor kram Åsa
Du är tapper som försöker ändå! Kram
Skicka en kommentar