Det är inte särskilt tjusigt, men är just precis vad jag ägnat mig åt idag; att tycka jävligt synd om mig själv alltså. Sen kom jag på att det inte tjänar något till, varken huvudvärken eller det andra lär försvinna för att jag vältrar mig i ful stinkande självömkan. Bryt ihop och gå vidare, det är mitt nya motto.
Hoppas på en bra dag snart, skulle så gärna vilja åka ut till stugan med det rosa dasset innan det fina vädret försvinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Inte så lätt alla gånger att stå emot, klart du har det bra på många sätt med, men daglig värk och oförmåga att njuta kan knäcka de bästa eller hur!
Hoppas också du får åka iväg att se ert rosa dass- underbar färg på ett dass!
-Åsa
Skicka en kommentar