... och är man den som ska dö av att lungorna lägger av, så är man nog ganska glad för att det inte drar ut på tiden. Alltid något, men en klen tröst i den stora sorgen.
Tänker så mycket på hans fru; hon som måste hitta tillbaka till en ny vardag nu. En vardag där hon är ensam, i allt, utan den hon älskar. Det är en tung erfarenhet när man inte ens är 30 år fyllda.
tisdag, juni 24, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, det är en klen tröst. Men, kanske ändå en tröst?
Jag vågar inte ens tänka tanken att bli ensam *ryyyser*
Skicka en kommentar