Idag har jag först pratat med chefsbarnmorskan och sen med de barnmorskorna som var med under förlossningen och när blödningen startade.
Med chefen gick jag igenom både Prinsens och Lillskruttens (jag har bestämt mig för att inte kalla honom Tjyven längre ;) förlossningar i detalj, samt diskuterade vad det var som jag upplevde så jobbigt med Prinsens förlossning. (Det var ju barnmorskans fel - samma barnmorska som vi bytte ut den här gången.) Vi pratade också lite om varför förloppen blivit så väldigt snabba och intensiva på slutet, även om det inte finns något direkt svar på den frågan.
Sen slumpade det sig så att de två barnmorskorna som kom in som stöd när jag börjat blöda (och som sen var med när jag väl vaknat upp igen) jobbade just idag och dessutom inte hade så mycket att göra, så jag fick prata med dom med. Det kändes bra för mig att kunna få tacka dom för deras insats, och att få höra lite hur de tänkte och kände. De tackade mig för att jag kom dit så att de kunde få ett sorts avslut på den här händelsen de också.
När vi pratat klart hade min supergulliga barnmorska - hon som var med sista biten av förlossningen - kommit in, trots att hon inte började för än efter lunch, så jag fick prata med henne med. Det blev lite mer känslosamt, för både henne och mig, vilket kanske inte är så konstigt när det slutade som det gjorde... Jag fick chansen att berätta för henne att trots att det blev så väldigt intensivt så var förlossningen fram till blödningen en positiv upplevelse för mig, mycket tack vare henne - något som hon var väldigt glad över så klart.
Så här efteråt känner jag att jag skulle velat göra något mer för att tacka dom underbara kvinnorna som var med och räddade mitt liv; tack känns liksom så futtigt i sammanhanget. Jag vet inte vad det skulle vara bara...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Skicka en tårta till deras fikarum? Med ett fint kort på Lillskrutten? Uppskattas säkert. :D
Så himla skönt att du fick träffa de som var med den där hemska dagen. Kanske det kan hjälpa dig lite på vägen att ha fått prata igenom allt.
Vad skönt att få möta dom igen och tacka! Det är ju förvirrat i vanliga fall och för dig blev det verkligen extremt.
Förstår verkligen att det var skönt att prata med dem som var med. Jag kände precis likadant efter Arvids förlossning. Barnläkaren satt och pratade med oss en timme om allt som hänt under förlossningen, så skönt. Förstår att du vill tacka dem på något sätt och jag tycker att Lottas förslag var bra. Kram!!
Skicka en kommentar