Idag är första dagen hon vaknar utan honom, första dagen när han inte längre finns. Jag kan bara försöka föreställa mig vilket helvete natten har varit för henne, men jag minns... Jag minns hur den första natten utan pappa var och när jag tänker på det vill jag kräkas. Jag tänker på hur hon ska vakna varenda morgon i resten av sitt liv utan sin älskade vid sin sida, och jag tänker också på hur nära det var att maken hamnade i hennes situation.
Jag tittar på mina älskade, min underbara make och mina fina barn, och jag känner mig otroligt lycklig över att jag är här och får uppleva dom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad sorgligt att det gick fort undan och att din man inte hann åka och hälsa på.
Vet också hur det är att vakna upp efter ett dödsfall. men jag vill inte ens tänka tanken att det skulle vara S.
Sorgligt när någon dör, vad tråkigt att din man inte hann säga adjö...
Bra gjort av din man att höra av sig så snabbt, jag tror det betyder jättemycket att det inte blir tyst runt omkring henne.
-Åsa
Skicka en kommentar