... på hur det känns att få veta att man snart ska dö, på hur det känns i kroppen när cancern löper amok, på hur det ska gå för hans fru, på hur lång tid det kommer ta, på hur ont han kommer få innan det är över, på vad han tänker nu när allt är över...
Fy fan, som J sa.
(och ändå, när maken pratade med vännen var han bekymrad över hur vi hade det och hur jag mår med min migrän...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag hoppas att man är bättre på att låta de anhöriga läsa den sjuka idag än för femton år sen. Mamma hade SÅ ont och hon fick inte mer morfin, för hon "hade redan fått". Vad spelar en extra dos morfin för roll för någon vars dagar redan är räknade? Är det inte bättre att lindra så mycket det går i slutet, vad kan hända liksom?
Tycker maken din, är fantastisk som finns där!
Jag tror och hoppas också det -sl-, för det finns ju ingen som helst mening med att låta den som är döende ha mer ont...
Jag vet att vännen har en morfindosa, men hur fri doseringen är vet jag inte. När de pratade häromdagen sa han i allafall att han hade mindre ont och mådde bättre än på länge. Alltid något.
Skicka en kommentar