Vill bara gå ut genom dörren, lämna allt och inte komma tillbaka. Eller gå ut i trädgården och skrika och skrika till huvudet ramlar av och allt blir svart.
Istället sitter jag vid köksbordet och gråter. Bebisen skriker, Prinsen häller ut sin rismjölk på golvet och Storasyster är sur för hon inte får bada. Maken försöker medla och trösta och torka, men räcker inte till.
Nej, det här går inte, bara att ta tag i livet igen.
Tänk om det kunde hända något roligt, som att migränen skulle gå över, eller åtminstonne försvinna för en dag, men det verkar vara för mycket begärt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Men guuuud hur har ni det egentligen?!! Tänk om det inte vore så rasandes långt till er, då kunde jag kommit och tagit hand om sjuka barn en stund så ni hade fått vila både du och maken...
*tyckersåoändligtsyndom*
Det är jobbigt nu... jag har liksom inga reserver alls för att klara av två vattkoppsbarn med allt vad det innebär. Nu är de tack och lov på bättringsvägen och förmodligen kan de gå på dagis på måndag. Hoppas det, för nu har jag typ två veckor att hämta igen med tanke på hur migränen varit och är nu.
Ååå vad jag lider med dig och familjen. Jag hoppa sverkligen att vinden snart vänder och att du kan få må bra!! Kram!!
Jag förstår att det är jobbigt. Och jag blir så ledsen när ni inte får någon hjälp =(
Jag vet alltför väl hur det är att tvingas kämpa på "övertid" när det inte finns någon energi eller ork kvar och man går på minus redan från start. Det kostar och man får betala SÅ dyrt.
Jag orkar liksom inte ens be om hjälp längre, det känns för jobbigt bara det med allt som varit... Dessutom har de glada tillropen från mamma, av typen "det är bara att stå ut, det går snart över", "men det är väl bra att ha det avklarat nu" o s v, har inte gjort saken bättre. Idag ringde hon när det var andra i närheten och jag riktigt hörde hur hon ansträngde sig för att låta som man "borde" om du förstår hur jag menar, mer medömkande än vad hon varit på mycket länge... *irriterad*
Men du det låter som det i alla fall inte kan bli myckte värre,så då måste de komma bra dagar snart eller !
Hemskt att ha så ont, jag kan tänka mig att det förtar det mesta i livet just nu...
Stor kram åsa
Jag förstår att du inte har lust att be om hjälp, eller att du inte ens vill efter det som varit =/ Men, det är bara så himla... dumt? att det har blivit så.
Skicka en kommentar