måndag, april 26, 2010

Jag tänker på pojken i Gnesta

Han som blev överkörd av sin pappa och senare avled. En förälders värsta mardröm. Jag började fundera lite på hur man går vidare efter en sådan sak, hur man som den som orsakade barnets död förlåter sig själv. Och hur man som den andre föräldern förlåter den som orsakat barnets död. Men sen tänkte jag lite till och kom fram till att det nog skulle vara lättare att förlåta den man älskar än säg till exempel grannen.

Jag minns att jag såg ett TV-program en gång om några som förlorat sina barn. Jag minns särskilt ett par där pappan och pojken hade åkt skoter och gått igenom isen. Pojken drunknade, men pappan klarade sig. Mamman i den familjen förlät pappan, eller snarare, hon anklagade aldrig honom för pojkens död. Pappan själv däremot hade väldigt svår ångest och kunde inte förlåta sig själv på flera år. Och det som gjorde att han kunde gå vidare, var just att mamman aldrig anklagat honom.

1 kommentar:

Lotta sa...

Det är så svåra och ofattbara händelser. Hur man någonsin skulle kunna gå vidare efter en sådan sak är för mig helt ofattbart. Men man gör det säkert. Åren går och det går kanske lite, lite lättare.