Helt plötsligt har jag blivit terapeut åt två tonårstjejer som har ångest, skär sig och vill till och från inte leva längre. Jag hjälper gärna till så mycket jag kan, men jag känner att det här börjar bli lite övermäktigt. Har försökt, om och om igen, att få dom att förstå att de måste be om hjälp, att de måste prata med någon i deras närhet, men nej, det vill dom inte.
Vad gör man? När kontaktar man föräldrarna? Jag vet ju egentligen ingenting om hur de har det hemma t ex, kanske är det som de säger att allt bara skulle bli värre om föräldrarna visste?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tänker lite att man gärna vill respektera önskan att inget säga til föräldrarna, ännu. Skulle du kunna ringa BRIS och få råd av dem hur du skall göra? Om det är rätt att kontakta föräldrarna eller ej. Det beror på vad föräldrarna har för roll i situationen på något vis tänker jag...
Jag tycker du skall kontakta någon i vilket fall. Skolsköterska, psykmottagning (nog bättre). Tycker ej du skall bära detta själv. De behöver hjälp och du har ditt så att säga. Alltså även om ditt liv var helt sorglöst så tycker jag ändå att de behöver proffshjälp. Det är ju allvarligt då de mår så dåligt. Man kan vara medmänniska ett tag men sedan behövs det mera. För både din och deras skull.
Har du föreslagit att du kan vara med när de pratar med sina föräldrar? Du kan ju sköta snacket och de sitter med? Jag som förälder hade verkligen velat veta om mitt barn mådde dåligt och hade gjort allt i min makt för att de skulle må bättre, men alla föräldrar är ju kanske inte funtade på det sättet.
Fortsätta Ro: Jag är inne på din linje, mest eftersom jag faktiskt inte har en aning om hur deras förhållande till föräldrarna ser ut. För den ena tjejen finns hjälp i närheten, men hon vägrar stenhårt söka hjälp och erkänna att hon har problem hon inte klarar av att lösa själv... Den andra tjejen bor mitt ute i ingenstans, så där är det största problemet att klura ut var hon kan vända sig...
Och du har rätt, jag har mitt och det här gör mig alldeles urlakad. Samtidigt kan jag inte bara släppa dom...
Lotta: Vilket bra förslag! Ska försöka lägga fram det på ett bra sätt till dom båda. Och jag hade också velat veta om ngt av mina barn mådde så dåligt, men som du skriver så finns det ju olika sorters föräldrar också...
Skicka en kommentar