Jag vet ju att jag får en väldigt ensidig, om än viktig bild av hur flickorna mår, men ändå kan jag inte låta bli att ibland undra hur mycket dom tänjer på sanningen och om dom faktiskt ljuger ibland. Som nu. Den ena flickan, den yngsta vars föräldrar jag inte pratat med (hon säger att hon kommer ta livet av sig om jag gör det...), säger att hon ska drogtestas. Det är hennes föräldrar som vill det, men hon kan inte svara på varför. Samma föräldrar som enligt flickan vägrar henne att byta psykolog på BUP eftersom dom gillar henne. (Flickan avskyr psykologen och säger inte många ord till henne. Psykologen säger också, enligt flickan, att hon inte har några problem, att hon bara skär sig mm för att få uppmärksamhet.)
Jag har svårt att få ihop bilden, svårt att tro att några föräldrar kan vara som hon beskriver sina. Hur kan man tro att bara för att man tvingar sitt barn till att sluta skära så mår hon bra? Att problemet är just själva självskadebeteendet och inte det som orsakat det?
Å andra sidan minns jag hur innerligt jag kunde hata mina egna föräldrar när jag var tonåring, för skäl långt mer triviala än hennes. Och att min världsbild säkerligen avvek en hel del från deras. Men ändå. Det är svårt att veta vad man ska tro om allt.
torsdag, mars 31, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det där med verklighetsuppfattning funderar jag _mycket_ över.
Tonåringar är egocentriska i sig, har man dessutom något annat problem tror jag att det blir än värre.
Lägg sen till stress i någon form så snävas möjligheten att se hela världen in ännu mer.
Och finns kanske ännu något mer kanske det bara finns en smal liten remsa kvar av det som andra kallar verkligheten och resten är den "egna världsbilden" som inte på långa vägar liknar den som resten av omgivningen upplever.
Bogdashina har skrivit en bra bok om fenomenet att ta emot och tolka input från våra sinnen på ett annorlunda sätt än det mest förekommande, och att det leder till att outputen också blir annorlunda!
Skicka en kommentar