Det är en sån där dag när jag inte orkar med mina egna barn. Jag gömmer mig på övervåningen och lämnar maken att ensam utfodra vilddjuren. Här har jag bara det dåliga samvetet som sällskap. Och så migränen, som vanligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har ju ingen övervåning att smita till, men visst händer det att jag måste ta med mig maten in i sovrummet. Hellre en mamma i sovrummet än en mamma i tårar, som jag brukar säga!
Skicka en kommentar