"Mamma, lejonet har dött och då kommer ambulansen och kör hon till eppenären (veterinären). Sen blir hon bra igen och kan springa fort fort uppe bland molnen."
På något vis tror jag att Prinsen börjar förstå att Vovvan aldrig kommer tillbaka. Han pratar mycket om döden (naturligtvis) och funderar och frågar saker som jag har svårt att svara på (för att jag själv inte vet vad jag tror). Samtidigt fortsätter han att fråga, varje dag, när Vovvan kommer hem.
Inte så konstigt. Det är svårt att förstå att hon aldrig kommer tillbaka, inte ens jag har förstått det riktigt och kommer på mig själv att undra när hon kommer. För att inte tala om alla vanor vi hade - gå ut, ge mat, plocka undan allt ätbart i köket, lägga saker i soffan osv osv. Vet inte hur många gånger jag varit på väg att ropa på henne så att hon kan gå ut att kissa... Old habits die hard, men i det här fallet vore det skönt om det kunde dö knall och fall.
4 kommentarer:
eppenären...
Det tar ju tyvärr tid... Ibland hade det varit skönt om både saknaden, sorgen och vanorna bara kunde gå över i ett nafs...
Det är ändå skönt att barn kan bearbeta tunga saker på de mest kreativa sätt. Kanske något att ta efter, vi vuxna.
Du, sushilunch kan vi ta lite längre fram - jag ska ju plugga nu och har några vardagar lediga :) Kram
Barn är kloka. Känslorna måste ut, på ett sätt eller annat.
Kram på er!
Skicka en kommentar