Livet och vardagen alltså. Jag har grymt mycket att göra, så mycket att jag låter bli att tänka på det. Istället biter jag ihop, stretar vidare och betar av en sak i taget. Förhoppningsvis fixar jag det, helst i tid. Annars får det helt enkelt gå ändå.
Det känns i alla fall roligare igen, journalistandet. Vet inte vad det var för svacka jag hamnade i (var varken mensig, PMS:ig eller PÄLS:ig = de gånger när sånt här brukar hända), men det verkar tack och lov som att den är över. Magen och migränen är fortfarande rätt dåliga, men inte värre än att det funkar. Telefontid hos läkaren är beställd och jag har börjat fila på en lista med saker jag vill ta upp.
Det är fortfarande ofantligt tomt här hemma. Värst är när jag kommer ner på morgonen, eller hem efter att ha varit borta en stund och det inte finns någon hund där som möter mig. Inget frenetiskt svansviftande, inget springande fram och tillbaka, inget huvud som buffar på handen för klappar. Saknad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är nog en av de viktigaste insikterna jag har fått i livet, att man kan streta på och göra så gott man kan - men när det inte går, så går världen vanligtvis inte under för det. Det går vidare, det går att ändra, det går att bortförklara, det går att byta, det går att avstå...och det går att låta allt falla - och på något märkligt sätt börja om igen. Förr eller senare.
Tänker på dig - och hoppas av tomrummet efter vovvan lindras och att du mår bättre snart. Men husdjur skapar verkligen tomrum. Härom dagen tittade jag och Lilla L. på fotografier, då bilder på min gamla vapendragare (en stor tam leguan som blev mer än tio år gammal) dök upp. Jag var tvungen att avliva honom två månader efter att Lilla L. fötts (pga sjukdom) - och trots att det är mer än tre år sedan så ville jag bara gråta. I tio år hade vi våra vanor och rutiner - och han var dessutom extremt präglad av mig. Det är tomt. Och det känns länge.
Skicka en kommentar