Stackars lilla Prinsen har börjat avsky separationer sen Vovvan dog. Inte alls konstigt då det börjat gå upp för honom att Vovvan aldrig kommer tillbaka - vad är det då som säger att inte vi försvinner för alltid varenda gång vi lämnar honom?
Min lille Plutt, det skär i hjärtat när han tittar på mig med tårfyllda ögon och säger att han vill att jag ska stanna. När han ska sova frågar han om och om igen ifall jag är kvar uppe och han har svårt att slappna av trots att han är jätte trött. När han vaknar på nätterna ropar han i panik på oss och vill sen sova med Maken.
Jag hoppas, för hans skull, att han snart är övertygad om att vi kommer tillbaka, trots att vi ibland måste lämna honom. Under tiden ger jag honom all kärlek jag kan och hoppas att det hjälper.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, lille gullevännen. Vad jobbigt =/ Hoppas att det går över snart och att han förstår att ni kommer tillbaka _varje gång_!
Hur går det att lämna på dagis? Känner han sig fortfarande trygg där?
Åh...stackars liten...
sl: Det går, tack och lov, bra att lämna på dagis. Han är lika glad som vanligt, men igår var han ledsen när Maken hämtade (något som aldrig hänt förut). Det var föräldratjänst och utan fröknarna gick det inte...
S: Ja, jag tycker så synd om honom, speciellt på nätterna när han är fullkomligt skräckslagen när han vaknar. :(
Huva ligen! Stackarn! Det kniper i hjärtat här hemma hos mig :(
Skicka en kommentar