Är det så här jag ska må av medicinerna vill jag inte vara med. Det är framför allt psykiskt som det är jobbigt - jag mår dåligt, är arg och känner inte igen mig själv.
Dessutom är det en hel månad sen världens finaste Vovva somnade in för alltid. Idag är saknaden minst lika stor som då - hon fattas mig så oerhört mycket. Sorgen ramlade ner på mig när jag stod och bakade pizza till middag - då brukade hon alltid komma smygande och sätta sig och titta på (hon tyckte väl som alla andra att det luktade gott med nybakad pizza). Idag var det första gången det inte satt någon hund där. Och då, sista gången, fick hon inte ens någon pizza...
lördag, januari 30, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Många hårda kramar!!
En sådan vän lämnar en stor sorg efter sig...hopppas att tiden gör saknaden lite lättare att leva med.
Stor kram Åsa
stor kram!!!
Skicka en kommentar