Ett socialt dilemma

Hemma på våran gata i stan (för att använda ett populärt 70-talsuttryck ;) bor det en hel drös med ongar. Dottern leker framför allt med tre av dom; ett syskonpar (tjejer) som bor tvärsöver gatan från oss och en tjej som bor lite längre upp på gatan. Syskonparets föräldrar känner vi väl, man kan säga att de är våra bästa grannar. Vi har likadan syn på det mesta, däribland barnuppfostran, vilket gör det väldigt enkelt att ha deras barn här. Den andra tjejens föräldrar känner vi inte speciellt bra; vi hejar och pratar om väder och vind men mer än så är det inte. Problemet är att de har en uppfostringsmetod som går ut på att inte ha några gränser alls i princip, utan barnen får göra lite som de vill. Det här orsakar problem, eller åtminstonne spänningar som jag inte orkar med just nu. T ex är det alltid ett jädra tjat om att dottern ska äta middag där*, varenda dag de leker i princip, och alltid har de frågat hennes föräldrar först och de säger ju inte nej. Alltså är det alltid vi som får säga nej, och därmed får en tjurig dotter resten av kvällen.

Nu när jag har varit dålig har vi inte släppt in några barn här, utan vill de leka har det fått ske utomhus, vilket varit helt okej. (Vi har en dotter som älskar att vara ute som tur är.) Nu börjar dock vädret bli trist och det är inte roligt att vara ute flera timmar i sträck, som det blir på helgerna och lediga dagar. Och här kommer dilemmat: Jag känner att det inte är några problem att ha syskonparet här hemma, jag känner dom och vet att de lyssnar på vad jag säger. Den andra tjejen däremot orkar jag inte med just nu, men det går ju inte att förklara för någon av de inblandade på ett bra sätt. Alltså får vi fortsätta med barnförbudet här inne till jag känner mig ännu bättre, vilket inte känns bra dels eftersom dottern så gärna vill vara här och leka och dels för att hon är inne hos de andra istället. (Allra oftast är de så klart inne hos den andra tjejen, eftersom hennes föräldrar aldrig säger nej...) Är jag fånig som känner mig lite stressad av att dottern alltid får vara inne hos dom, medan vi alltid säger nej här? Förhoppningsvis förstår dom (tjejens föräldrar alltså, bästagrannarna är helt med på hur vi har det här), men eftersom jag inte känner dom så bra har jag ingen aning. Blä, jag hatar när mina barn blir lidande av att jag mår dåligt...

* Jag har inget emot att det händer någon gång ibland, men helst då på helgerna, eftersom dottern behöver börja varva ner för kvällen redan vid middagen, annars somnar hon aldrig. Dessutom vill jag att mina barn ska lära sig att middagen samlar hela familjen efter en dag på varsit håll. Än viktigare nu när hon och Prinsen inte är på samma ställe om dagarna längre - ska de hinna träffass åtminstonne en liten stund innan han går och lägger sig måste hon äta hemma.