Inte konstigt att kläderna inte passar längre. Fortsätter jag gå upp i samma takt kommer jag ha 10 extra kilon när kortisonkuren är slut.
Jag har alltid gått upp ett par kilo när jag äter kortison (det är ju enormt aptitstimulerande), men inte så här mycket. Det tog ett tag innan jag klurade ut vad det beror på: Vovvan - vid alla tidigare kortisonkurer har hon funnits och vi har promenerat varje dag. Sen hon dog har jag inte promenerat alls. Inte velat, inte kunnat, för att det gjort för ont att gå utan henne vid min sida.
Idag tog jag tjuren vid hornen och gick ut. Det var konstigt, sorgligt och flera gånger höll jag på att vända mig om för att se om hon inte kom snart. Som jag brukade göra. Men det gick, som allting gör och jag vet att nästa gång känns det lättare. Och jag tror att Vovvan var med mig, på något vis, någonstans, så att jag slapp gå ensam i mörkret.
Förhoppningsvis kan jag bromsa viktuppgången också.
tisdag, februari 23, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jobbigt :(
Kram på dig!
Skicka en kommentar