I morse fick jag psykbryt på lille Herr'n för att han hällde ut min tekopp. Över mig, tidningen, min medicin (den blev en härlig sörja kan jag avslöja...) men framför allt över försäkringspapprena för Vovvan som jag med stor möda fyllt i.
Och jag blev som tokig och gastade och skrek på det stackars lilla barnet. Inte förrän han grät så han skakade i hela kroppen slutade jag skrika. Och började istället gråta, för att jag är en så usel mamma.
Å vad jag längtar till kortisonet jag slutar på kortisonet, för så här arg och okontrollerbar är det helt värdelöst att vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar