Just nu sitter alla andra på min sida av familjen och äter middag tillsammans. Vi, vi var inte ens bjudna.
Visst, jag förstår att min bror och hans flickvän inte har plats för alla oss samtidigt, men då kunde han väl ringt och sagt det. Nu har jag inte hört ett ord från honom, bara från de andra (mamma, syster, bror och flickvän) som blev bjudna. Jag känner mig som en femåring, som vill skrika och gråta för att jag inte får vara med, för att det är orättvist. Men det går ju inte för sig. Så jag håller tyst och surar i min ensamhet. Och funderar på om jag ska skicka ett sms och fråga om de har trevligt...
fredag, februari 12, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sånt är så tråkigt, det hade väl varit schysstare och ringt och sagt det själv!
Sen att alla inte får plats är väl en sak och det fattar ju vem som helst, ni är inget litet gäng längre ;-) men säg det då för farao!!
Kramar
Åsa
Hade reagerat precis som du om det nu är någon tröst.
Kram
Ja, sådant där är ju alltid plågsamt. För man kan ju inte göra mycket annat än att tiga och lida. Men visst hade det varit justare att säga något, även om det bara skulle vara en kass ursäkt/bortförklaring.
ja, helt klart bättre att få höra det av dom.. men vill man går det att klämma in många.. Har varit så för mej också ibland när hela släkten kommit hit på middag, så har min familj fått komma till fikat medans brorsan m familj varit där och ätit..
Tror inte de menade det så, men det gjorde ont..
kram Monica R
Skicka en kommentar