Visst, han har alla extrimiteter kvar, men med ett avsågat tåben, bortmejslat brosk och ca 15 stygn är man inte så behjälplig när det gäller jaga barn. Vet inte om det var läkaren som var otydlig eller om maken inte riktigt ville tro att det skulle bli en så stor grej? Det som är jobbigt är dels att jag inte fick förbereda mig mentalt för det här (något som är viktigt för mig nu för tiden) och dels att vi inte ordnat med avlastning.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit jävligt jobbigt idag, även fast mamma kom hit och drog ett stor lass. Jag har ont, inte bara i huvudet, utan hela kroppen. Jag är helt enkelt inte van att vara normal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ojoj, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Kram!
Förstår att det är viktigt att ha kontroll och att kunna förbereda sig. Jag hoppas att det löser sig för er!
Tack för omtanken!
Idag är det mycket bättre, dels för att maken är mer mobil (se ovan) och dels för att migränen inte är lika jävlig.
I mitt nya liv, det med migränen, så måste jag förbereda för allt. Skittråkigt för mig som är ganska spontan av mig, men det är liksom bara att gilla läget. :)
Skönt att läsa!
Jag tycker att det trots allt verkar som om du hanterar det så klokt. Ditt nya liv med migränen. Bra jobbat :)
(Nu känner ju jag inte dig men det jag kan utläsa från bloggen får mig att tycka att du är tapper!)
Skicka en kommentar