Miserabelt, men vad trodde jag?

Sovit dåligt och lite inatt, städat och tvättat halva dagen, bakat och lagat mat andra. Haft delar av min familj här på födelsedagsfirande, vilket innebär ongar i högvarv.

När middagen stod på bordet gick det inte längre, jag fixade inte att ha folk omkring mig. Tog min tallrik, gick upp och satte mig och åt. Ensam.

Jag vill så gärna vara med, men orkar inte. Det är jobbigt att inte kunna vara som man är, utan tvingas bli någon annan. En som sitter ensam med sin festmat, medan de andra umgås där nere.

Idag är en sån där dag när det är lätt att bli bitter och självömkande. Men jag tänker att även det kan ha sin nytta och mening. Jag vet att det känns bättre en annan dag. Nu tänker jag martyra vidare.