Just nu känns det jobbigt. Jag vill inte börja min återkomst (egentligen min rehabilitering) med att kämpa - med administratörer för att få uppgifter, med personalavdelningen för att få reda på mina rättigheter, med prefekten för regler för avhandlingen osv. Jag vill bara långsamt försöka vänja mig vid att jobba med migrän. Så blir det inte.
Alternativet är att söka jobb, men chansen att någon anställer ett migränmonster i lågkonjunktur är nog pretty slim.
Jag skulle behöva någonstans att börja, en angrepps punkt. Ett steg i taget och sen löser det sig. Förhoppningsvis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hoppas det löser sig. Inte kul att behöva kämpa då man behöver ro vad gäller hälsan.
(Det var jag som postade ovanför, vet inte varför det dök upp som anonymt.)
Förstår att det känns jobbigt! Hoppas det löser sig på nåt sätt, att du hittar en bra ingång s.a.s.
Att det aldrig får vara lite enkelt nån gång...
Jag hoppas (fortfarande) att det löser sig. Men å andra sidan så kan jag inte göra någonting annat än att uppmana dig att kolla upp varenda liten detalj, när det gäller dina rättigheter. Jag vet alltför väl hur vissa handledare och institutioner försöker slingra sig ur sin åtaganden, med minimal hänsyn till hur det drabbar doktoranden. Och doktoranderna har eg. ett ganska starkt skydd när det gäller anställning och tillgång till nödvändiga resurser!
Tack alla!
Jag har diskuterat med maken nu ikväll och kommit fram till någon sorts handlingsplan. Nu gäller det bara att orka bråka och vara "besvärlig"...
Skicka en kommentar