I morse dog min morfar. Han somnade in, lugnt och stilla. Hans fru (inte min mormor) hittade honom sittandes på toaletten, lutad mot väggen.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner sorg. Jag skulle ljuga om jag sa att jag kommer sakna honom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag önskar att jag fick träffa honom en sista gång.
Det känns mycket underligt att vara så avtrubbad inför någons död.
Senare:
Ni har naturligtvis rätt allihop. Det är väl det att det känns som att jag _borde_ sörja eftersom han var min morfar. Å andra sidan har jag för länge sedan sörjt klart att han aldrig var den morfar han borde varit åt mig. Det är nog så det är, att jag är färdig med den biten.
Det känns ändå lite skumt att hans död berör mig mindre än t ex när Sabina och Tim gick bort. Eller när jag läste om eran Nicholas, H. Fast det är klart, man kommer folk väldigt nära i bloggarna på vissa sätt tror jag. Det är lätt att röras och beröras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det behöver inte alls vara konstigt, det beror ju helt på vad man hade för relation med personen ifråga..
Jag håller med pysen! Det beror ju på vilken relation man hade..?
Min farmor lever fortfarande (och är ung och har hälsan och allt det där)- men om hon skulle dö tror jag att jag skulle känna som dej. Inte speciellt mycket. Jag skulle inte åka till Sverige för nån begravning skulle jag tro.
Det beror ju på som sagt relationen man har haft..
Håller med de övriga, allt beror ju på relationen.
Man behöver ju inte sörja bara för att man är släkt.
KRAM!
Oj, min morfar sörjde jag och sörjer lite fortfarande. Jag hann inte lära känna honom tillräckligt bara som barn. Han gick bort när jag var 6 år. Jag tänker på honom fortfarande.
Däremot min farmor, som gick bort när jag var 15, har jag nog aldrig riktigt sörjt eller saknat. Lite mer av en lättnad. Nu slipper jag ha dåligt samvete över att jag inte kände något för henne och därför inte längtade till de tillfällen vi skulle ses. Men det klart, hon var ju heller inte riktigt frisk.
Men som sagt, relationen avgör hur stor sorgen blir.
Precis som Anna säger så måste man ju inte sörja bara för att man är släkt... man älskar inte ALLA sina släktingar.. det finns nog en anledning till att talesättet "släkten är värst" finns... ;o)
Jag blev inte heller så värst ledsen när min morfar dog ca en månad efter min bror. För det första hade jag redan varit så ledsen så det kändes nästan som jag var van vid döden. För det andra så fick min senila morfar dö på ett vis som jag själv önskar. Han var 94 år gammal och somnade bara in!
Ja, det är ju inte släktskapet som automatiskt gör att man är nära eller har ett band till någon. Det är ju relationen man bygger som gör det tycker jag. Omtanke som fås eller visas.
Tack allihopa för era kloka synpunkter och känslor om det här!
Jag fortsätter att inte känna någonting, och har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det.
Det viktiga här är att alla känslor är ok. Alla reaktioner är ok. Det finns inga regler.
Kram på dig Ponder!
Skicka en kommentar