lördag, juli 11, 2009

Adoption, abort och lite dåligt samvete

Såg just ett program på MTV som handlade om gravida tonåringar som valde att adoptera bort sina barn. Hjälp, vilka starka kvinnor, som trots att de hade mycket starka känslor för sina barn tänkte på deras bästa och valde att adoptera bort dom till de som kunde ge dom ett bättre liv. Kan säga att jag stortjöt när man fick följa med när en utav tjejerna skulle skriva under papprena och sen när hon lämnade bort sin dotter för alltid. Då hade hon haft sin dotter hos sig i nästan en hel månad.

Jag tror inte att jag skulle kunna göra det valet - jag hade nog bara tänkt på mig själv och mina egna känslor och behållit barnet, även om det inte hade varit det bästa. Det fick mig att börja tänka på mina egna val (när jag blev gravid med H.) och för vems skull jag gjorde dom. Även om jag aldrig skulle vilja leva utan lille H kan jag ibland få dåligt samvete för att mina val gjorde mig till en så dålig mamma. Dessutom verkar det som att de (mina val) påverkade både min lever och min bentäthet - något som får långtgående effekter.

Det tjänar ingenting till att tänka så, jag vet, men ibland önskar jag att det var annorlunda...

3 kommentarer:

Livet på Citronodlingen sa...

Men hallå... Du kunde väl inte veta att det skulle bli som det blev?

Ponder sa...

Nej, jag kunde inte veta att jag skulle blöda så mycket och sen få kronsik migrän. Men jag visste att jag skulle må dåligt hela graviditeten, att mitt skelett skulle ta stryk och att chansen att min tarmsjukdom skulle bli sämre fanns (eftersom jag skjutit upp att börja med de starka, inte-gravidvänliga medicinerna). Så nog har jag lite ansvar för att det blivit som det blivit.

Livet på Citronodlingen sa...

Okej, men vissa saker kan man ju ta, om fördelarna väger över och särskilt om man vet om det i förväg, men att du skulle bli så himla dålig på grund av migränen kunde ju ingen veta. Jag förstår att man får dåligt samvete för att man inte orkar allt det där som "alla andra" orkar, men det är ju inte ditt fel och du försöker ju så gott du kan, mer kan man inte göra vännen.