Hur nära det var att det var min dödsannons där i tidningen. Hur nära det var att det var min begravning maken, mamma och mina syskon fick planera. Hur nära det var att det var mina barn som fick växa upp utan mamma.
Det någon annans verklighet - inte våran.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
... vet vad du menar... men man måste försöka mota bort de tankarna när dom kommer... (och ja, jag VET att det är nästan omöjligt...)
Kram! (Det är svårgreppbart, minst sagt.)
Pysen: Ja, det är svårt att hålla dom borta, men jag vet inte om man verkligen måste hålla dom borta? Jag tror att det är en del i bearbetningen, i allafall för mig.
J: Tack för omtanken. :)
Usch vad det är läskigt att tänka så. Den där dagen/natten/dagen kommer över mig också emellanåt och känslan... jag kan fortfarande bara genom att tänka på hur det var då, känna känslan. ;-(
Livet är bra skört! Och man ska leva varje minut som man kan!
Kram
Skicka en kommentar