Trött och tillbaka

Det har varit bra, men intensiva dagar. Vädret har varit strålande, vattnet varmt och barnvakterna många. Dottern och Prinsen har stormtrivts, vilket gör det lite lättare att ta den stora tröttheten (och migränen) nu.

Fast det är konstigt att åka förbi det gamla huset, konstigt att han inte väntar med utslagna armar och orden "Välkommen till Roslagen". Det sved i hjärtat varje gång jag tittade upp mot kullen där huset ligger, och ögonen tårades. Livet går vidare, men det blir aldrig det samma utan honom.

Blir så ledsen när jag tänker på att vi inte fick chansen att gå på hans begravning och ta ett ordentligt farväl (bara för att min s.k. morfar var för stolt för att tala om det för oss). Vi var i allafall till graven i går - skulle naturligtvis haft med oss en sup, det hade han gillat, men det blev en bukett ängsblommor istället. Det känns inte i närheten av det avslut jag behöver. En oavslutad sorg till att bära på.