Det är lite lustigt, för både de som ägde sommarstugan och de som ägde huset innan oss var ena riktiga trädgårdstomtar. Vi har alltså en hel massa växter, träd och buskar, som vi inte har en aning om hur man sköter om. Och inte bryr vi oss heller.
Skulle de forna ägarna åka förbi skulle de förmodligen gråta blod över förfallet.
Det luriga är att vi aldrig har träffat dom som vi köpte huset av (de hade redan flyttat utomlands - hennes mamma skötte hela affären) och vet inte hur de ser ut. De kan alltså stå och glo på trädgården utan att vi vet om det...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Här kommer den gamla ägarinnan förbi och snokar om somrarna. Ömsom nöjd (som när maken har klippt runt alla träd) ömsom missnöjd (när jag har slitit bort en miljard gamla fula bergenior). Det känns dock lite tragiskt när hon kommer förbi - det är hennes föräldrahem, som hon sålde för att hennes make var gammal och skröplig. Själv är hon frisk som en nötkärna och trädgården var hennes favoritplats på jorden.
Dito! Pensionärer som inte hade annat för sig än att påta i trädgården på somrarna. Jag gör små tappra försöka att hålla efter, men tanten skulle nog få dåndimpen om hon var klar nog i knoppen ;)
J: Nej, men oj, så jobbigt och sorgligt på samma gång. Förstår att tanten har svårt att släppa taget om stället.
Alex: Tur i oturen att hon blivit "lite" virrig då.
Jag var väldigt mycket hos min farmor och farfar då jag var liten. Farfars stora intresse var trädgården, vilken var ofantligt fin med grusgångar med runda kantstenar, tårpilar, vackra blommor, olika fruktträd som han ympade och grejade med...
När det sålde stället, som kändes som mitt barndomshem och livets paradis, så röjde ägarna bort allt, vackra stenmuren, hela alltihopa. Äppleträd, plommonträd...och byggde ut huset. Kändes väldigt tråkigt då. Minst sagt.
Fick bara mig att tänka på det.. Inga pikar här inte. ;o)
Skicka en kommentar