Inatt fick Prinsen öroninflammation. Från att bara varit lite förkyld och hostig till väldigt smärtpåverkad på bara några timmar. Gav honom både alvedon och ipren, men han hade ändå ont. Vid 0700 ringde vi sjukvårdsupplysningen och deras enda svar var "ring husläkaren när de öppnar". Då hade han skrikit sen 0530, utan uppehåll. Visst, öroninflammtion är inget livshotande tillstånd, men när ett sådant litet barn har så ont, är det då inte befogat att åka till akuten för starkare smärtlindring? (Det kan ju inte husläkaren ge.)
Nu i efterhand har jag oerhört dåligt samvete för att de inte åkte in, Pappan och Prinsen. Visst, han slutade skrika vid 0800 då han kollapsade av trötthet. Hos husläkaren konstaterades att trumhinnan spruckit ("det trippade i örat mamma" sa han vid 0430 och blev tyst en stund...) och han fick antibiotika. Nu ligger han bredvid mig i soffan, helt utslagen, med hög feber. Undra på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag känner med Prinsen. Jag är ett öronbarn och vet precis hur det känns! Det trippar i örat...så söt.
Men stackars Prinsen! Man får onekligen dåligt samvete när små barn lider i onödan - och sjukvårdsupplysningen ger onekligen konstiga råd ibland. Hoppas att han piggnar till snart!
Åh lilla plutten.
ÖI är aldrig roligt!
Åh, stackars, stackars, stackars... känne så med honom! Finns ju inget ondare!! Stor kram!
Age har ju ofta ÖI. Men nu får han inte antibiotika längre. Vi bränner på med massor av nässprej och det fungerar bra *peppar peppar*. Min läkarkompis förklarade för oss att antibiotika för det mesta bara förkortar sjukdomsperioden med en dag, och att ÖI på större barn (över två år) oftast läker ut utan problem. Detta gäller inte om trumhinnan spricker. Och barn under två år och vuxna ska ha antibiotika
Skicka en kommentar