Dagen, och natten

Jodå, nu har nästa kille fått öroninflammation. Dubbelsidig dessutom. Det drog igång vid 0300 och sen sov vi inte mer den natten. Ringde Sjukvårdsupplysningen vid 0700 för att få en tid hos jourläkaren. Kö som vanligt. Väntade 30 minuter för att bli både förlöjligad och misstrodd. Vad jag gjorde för fel? Jo, jag öppnade samtalet med att säga att min son har öroninflammation. Det kan nämligen inte jag veta, enligt kärringen som svarade. Hon tyckte att vi skulle ge Ipren, Alvedon och näsdroppar. Vilket vi redan gjort, utan att det hjälpte. Det var ju innan vi pratade med henne och då räknades det visst inte. Hon tyckte att vi skulle avvakta till i kväll och gav oss en tid kl 21:15. (Hon påstod att de inte hade några tidigare tider, men jag vet sen tidigare att de ALLTID sparar tider till barnen.) Hur tänker man då? En ettåring, som antingen skriker eller gnyr av smärta, ska alltså gå hela dagen och ha ont?

Trots det kändes det inte rätt att åka till akuten på sjukhuset. För mig är akuten en plats dit man åker när man är allvarligt sjuk, inte för en ÖI. Ringde lite smått desperat min mamma, som jobbar inom vården i angränsande landsting. Hon föreslog att jag skulle ringa deras närakut istället. Sagt och gjort. Fem minuter senare var en tid inbokad och vi var på väg i bilen. Fick komma in direkt, läkaren undersökte snabbt och effektivt. Skrev recept på antiobiotika, men även Bricanyl eftersom han var ganska tät i bröstet. En timme efter vi åkte hemifrån var vi klara. Restiden var 40 minuter av dom.

Skamligt, förjävligt, vedervärdigt beskriver en del av vad jag känner just nu. Inte minst när jag tänker på att de sa samma sak om Prinsen för mindre än en vecka sen.

Hoppas Påskkycklingarna hackar ut ögonen på er!