Inatt för ett år sen...
Känner mig varken nostalgisk eller upprörd. Mest bara som vanligt. Kanske ett tecken på att jag inte riktigt bearbetat det hela även om det känns så?
torsdag, april 09, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ja, eller så har du kommit en bit på vägen?
Trots att vi aldrig har träffats i det vanliga livet så var det riktigt riktigt obehagligt när det bara blev tyst...inget kort meddelande på bloggen om att allt hade gått bra. Tusen tankar började snurra. Hade det hänt något med bebisen? Med dig?
Stora påskkramar!
Usch... Det var en fasa. Förstår att det inte helt är bearbetat. Det tar nog sin tid att komma över det.
Kram på dig!
Gick gå in och läsa på den bloggen. Verkar som det till slut kom en liten men upplevelsen kanske inte var den bästa?!
Så du har Chrons...
Lilla Mimsan: Jag har inte skrivit exakt vad som hände på gravidbloggen tror jag? Har liksom inte blivit av... Du kan, om du vill, läsa i den här bloggen från april -08. Där står lite mer om vad som hände. Lite kort så avslutades förlossningen väldigt dramatiskt - jag blödde 13 L och höll på att stryka med. Tack vare skickliga narkos- och gynläkare fick de stopp på det hela i tid, men det var lite för nära kan man säga...
Glömde: Japp, jag har Crohn's, sedan -99 men blev inte diagnostiserad för än -01. Men det är en annan historia! ;)
Själv har jag UC!
Men oj! Tur att det går att fylla på. Hoppas du inte fått allt för många men efter det!
Jaha, på det viset! Jag tycker att man stöter på människor överallt som har någon inflammatorisk tarmsjukdom. Undrar om det är dagens kosthållning som gjort att det ökat lavinartat? (Min läkare berättade för mig att UC/Crohn's i princip är helt okända sjukdomar i U-länderna. Det är välfärdssjukdomar!)
Ja, tack och lov för blodtransfusioner, och fram för allt blodgivare. Jag är evigt tacksam för att de finns.
Såg nu att mina svar till er, J och Lotta försvunnit. Gör ett nytt försök:
J: Ja, ju mer jag tänker på det desto mer känns det som att jag faktiskt kommit över just den biten. Migränskiten däremot, den har jag varken accepterat eller bearbetat...
Ja, jag har förstått att det som hände påverkade många runt omkring, från barnmorskor till bloggvännerna. Jag kände mig länge lite skyldig för att ha orsakat sådan uppståndelse. Nu tror jag att jag har slutat med det, nästan i allafall.
Många kramar tillbaka!
Lotta: Ja, fast för mig var det ju inte så mycket fasa. Jag var ju sövd hela tiden och upplevde endast minimalt med dramatik. Det är nog snarare det som kom efteråt, migränhelvetet, som jag inte bearbetat...
kram kram!
Skicka en kommentar