Sprang på maken alldeles nyss, på ett ställe där han inte borde vara just nu. (Han borde vara på jobbet, han var på McD...) Det hela hade inte varit så konstigt om det inte vore för sättet han reagerade när jag fick syn på honom. Han såg inte glad ut, inte ett spår av glädje i ögonen, utan han såg ut som han skämdes, som att jag ertappat honom med något. Jag fick känslan att om jag inte hade gått fram till honom utan gått förbi och inte låtsas se honom hade han inte ropat på mig. Hans förklaring var att han blivit hungrig och därför åkt från jobbet tidigare, vilket säkert är sant, men det förklarar inte hans reaktion.
Jag vet att jag har överreagerat i sådana här fall tidigare, men de gångerna har jag varit gravid och minst sagt överkänslig för sånt. Gravid är jag inte nu, men kan jag ändå lita på att det jag kände och såg är rätt? Vad betyder det i sånt fall? Inte blir det bättre av att vårat förhållande har kommit i skymundan de senaste åren, tack vare kräkgraviditeter och migränen. Jag vet att mina känslor finns där, men vad känner han? Har han gett upp, känner han att jag bara är en belastning som det vore enklare att vara utan?
Jag vet inte vad jag ska tro, ärligt talat. Jag vet inte vad det är som är fel, men att se de där kärlekslösa ögonen titta på mig, det gjorde ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Åhh finaste Ponder! Oavsett anledning och om dina farhågor har bäring eller ej så är det jobbigt. Den där känslan.
Jag skickar massor av kramar!
Kram på dig!
Och tack för de fina kommentarerna på min blogg!
Den känslan är en av de värsta!!
Frågade du honom varför han reagerade som han gjorde?
Kram på dig!!
Oj, det låter inte bra. Och jag vet inte heller riktigt vad man ska göra. Är det bättre att fråga rakt ut, eller att bara låta det passera (och hoppas att det blir bättre)? För det är ju klart att man har bättre och sämre dagar och då kanske man inte ska göra för stor affär av det...eller så ska man vara ärlig och fråga vad som är på gång/säga vad man själv kände...
Kanske är det så att ni skulle behöva tid och energi att fokusera på varandra och relationen? Det är ju lätt att det bara blir fokus på att få vardagen att fungera. Men å andra sidan, när skulle ni orka och hinna det just nu?
Kram!
hej
DEN känslan är så tung, så dränerande.. tror nog att du ska fråga, rakt på bara, förklara din känsla..
kanske var det inte nåt?
varm kram Monica R
Jag hoppas att du har fel vännen!
Jag tror också på att fråga...
Det kan inte vara så att han skäms för att han la pengar på McD?
Hoppas hoppas det löser sig...
Kram!!
Kramar i mängder och en förhoppning om att det hela reder ut sig, oavsett hur du tacklar situationen!
Nämen OJ. Fy så jobbigt. Jag håller med flera personer här på bloggen. Fråga bara. Man får sällan (eller aldrig) bra svar från sig själv.
Ni kanske behöver tid för bara er. Går det inte att ordna en helg eller nåt när bara ni två kan umgås? Ta er tid. Fy vilken hemsk situation...
Ryser... Vilken hemsk känsla.
Berätta för honom om din känsla och dina tankar. Tror och hoppas att det inte alls är som du befarar.
Puss!
*rys* vilken hemsk känsla. Vad sa han när ni sågs? Kände han sig inte bara överraskad för att han var just på McD,som att bli ertappad med handen i kakburken? Du får inte låta detta ligga och gnaga, det kommer att äta upp inombords.Hoppas att ni redan har rett ut det och att det var ett missförstånd! *Kramar om*
Hur har det gått?? *Orolig*
Usch då vad jobbigt att få en sån känsla! Får jag fråga om du brukar vara svartsjuk annars? Kan du ha övertolkat hans reaktion?
Kanske reagerade han så för att han kände sig skyldig som gick på MCD när barnen var sjuka (för visst var de det eller?)?
Hur som helst så kanske man inte stämmer träff med någon älskarinna på MCD när man börjar komma upp i vår ålder?
Hoppas det löser sig för er!
Kramar
Skicka en kommentar