Jag tog mig igenom dagen

Många tårar har det blivit, både från mig och Dottern. Prinsen, som inte riktigt förstår det här med döden än, har flera gånger sagt att "Vovvan kommer hem från veterinären ikväll" och lika många gånger har jag förklarat att hon aldrig mer kommer tillbaka. Lille H. tittar på hennes plats och säger "vovve nä", så även han har förstått att hon saknas.

Det är svårt att komma ihåg att hon inte finns här längre. Jag lyssnar hela tiden efter hennes steg där nere i hallen, ett tecken på att det är dags att gå ut. Eller var. Maken berättade att han höll på att lägga saker i soffan när vi skulle sova i natt/morse när vi kom hem utan Vovvan. Själv skulle jag plocka undan allt bröd, så att inte Vovvan skulle ta det. Det gör ont att titta på den tomma ytan där hennes plats var, ont att se att vattenskålen är tom, ont att hon inte finns här.

Samtidigt finner jag lite tröst i att det var rätt beslut vid rätt tillfälle. Jag är glad att jag höll mitt löfte och inte lät henne gå igenom fler undersökningar som kanske hade gett henne ett par (plågsamma) dagar till. Jag är också glad att min lillebror kom hit, så att jag kunde vara med när hon somnade in. Jag satt bredvid henne, med hennes huvud på min arm när hon somnade av den lugnande sprutan i bilen. Jag kände med min hand hur hennes hjärta slog sina sista slag, då klockan 03:03. Vi satt kvar en stund, strök hennes päls och masserade hennes öron. Sen bäddade vi in henne i filten vi hade med, klappade henne en sista gång och gick, sorgsna men ändå med en ro i kroppen för att hon inte behövde ha ont mer.