Idag begravdes min morfar. Jag var där, men bara för att mamma ville det. För egen skulle hade jag kunnat låta bli. Det var den andra underliga begravningen i mitt liv, för precis som på farfars begravning pratade alla om en människa som inte jag kände. Båda dessa män har levt ett liv och haft relationer med andra människor som är milsvitt från det de haft med mig. Det är en väldigt konstigt att höra andra prata om den morfar jag skulle haft men som de (som inte är släkt alls) fick. Det konstigaste var ändå när prästen, som kände min morfar, pratade om honom som en god lyssnare - jag har aldrig mött en mer självupptagen människa - och sen började jämföra honom med Jesus. Då slutade jag lyssna.
Nå väl, det var roligt att träffa vissa av mina kusiner - alltid något att ta med sig där ifrån. Och efteråt gick jag, mina syskon och min mamma ut och drack öl. Något vi aldrig gjort allihop tillsammans. Det var också bra. Men annars, nej, det var bara en underlig dag, inte det minsta sorglig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker begravningar kan ha en tendens att liksom försköna väldigt...för att försöka sätta några slags ord för min egen erfarenhet. Kanske någon slags del i sorgeprocessen.
Sedan finns det ju förståss dem som verkligen var så bra människor.
Precis sådär var det på min morfars begravning....Prästen pratade om en helt annan människa, och det tyckte vi allihop.
Skicka en kommentar