Igår kväll var vi här nere alla fem. Jag och H satt i soffan och busade. Dottern satt bredvid och fnissade åt H's tokigheter. Maken och Prinsen busade på mattan. Och jag orkade med det! Jag orkade med att alla tre ongarna var där och väsnades. Jag orkade utan att känna att jag ville gå där ifrån. För första gången kände jag lycka och glädje över att kunna umgås med alla mina barn samtidigt.
Tänk att det kan kännas så underbart att vara normal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Underbar känsla!
Så roligt att höra!
Underbart raring! Kram!
Det är så härligt att känna att man orkar! Om så bara för en liten stund.
Härligt!
Jag blir så glad när jag läser dessa goda nyheter. Nu hoppas jag du får vara "normal" mycket, mycket.
Kram!
Åh, va härligt!! Hoppas det håller i sig forever and ever!
Härligt!! Hoppas det fortsätter så. Många kramar. :0)
/Charlotte från aff aka barnens mamma
Tack alla gullisar, jag blir så glad för eran uppmuntran och glada tillrop.
Puss på er!
Ja, det gör ju det. Att få vara normal. :o)
Det bara måste vända för dig. Det kommer det att göra.
Skicka en kommentar